Reumatiod Artrit(RA)
RA är en kronisk, systemisk autoimmun sjukdom där ett avvikande immunsvar hos en genetiskt predisponerad person leder till en kronisk progressiv synovial inflammation. Sjukdomen kan leda till uttalad leddestruktion, organskador, vaskulit i små och medelstora artärer och kortare livslängd. I nuläget finns ingen bot mot RA och nuvarande behandlingsmetoder är i första hand inriktade på att bromsa inflammationen och den allvarliga nedbrytningen av leder. När detta inte är möjligt ska behandlingen dock kunna lindra smärta, minska inflammation, bromsa eller till och med förhindra skada samt förbättra funktioner.

RA finns i alla befolkningar världen över, men med varierande prevalens. Det är den vanligaste av de inflammatoriska ledsjukdomarna och förekommer hos 0,5-1,0 % av befolkningen i Västeuropa och Nordamerika. Antalet nyinsjuknade i Skandinavien är 25-30/100 000 innevånare och år. Sannolikheten för att kvinnor ska drabbas är två till fyra gånger större än för män. RA kan debutera i alla åldrar men medianåldern för insjuknandet är 55-60 år och incidensen ökar med stigande ålder.

Sjukdomsförloppet varierar mycket hos patienter med RA. Debuten sker gradvis hos över 50 % av patienterna. Hos så många som 20 % av patienterna är förloppet monocykliskt och avtar inom två år och omkring tio procent av patienterna når fullständig remission spontant. Det har tidigare varit omöjligt att förutsäga sjukdomsmönstret hos enskilda patienter, men det finns nu ökade belägg för att nya serologiska markörer såsom anti-CCP kan användas som prognostiska indikatorer. Sjukdomsaktiviteten vid RA avgörs dels genom patientens egen bedömning av funktion och dels genom utvärdering av Disease activity score (DAS) som är ett index baserat på undersökning av leder avseende ömhet och svullnad, sänkningsreaktion (SR) samt patientens egen hälsoupplevelse.

Den kliniska diagnostiken av RA är komplicerad, särskilt i tidiga stadier av sjukdomen. Den stora utmaningen ligger i att kunna särskilja RA från andra former av artrit som har flera symtom gemensamma med RA, men som avviker i fråga om behandlingsalternativ och behandlingsresultat. I dag tar det i genomsnitt nio månader från sjukdomsstart till diagnos. Objektiv svullnad, symmetriskt, av flera leder, speciellt i fingerleder (PIP och MCP, ej DIP) och handleder, belastningssmärtor i framfötter, ffa på morgnar, samt uttalad morgonstelhet (ofta över 1 timme) i kombination med tecken på inflammation, såsom SR- och CRP-stegring, bidrar till att göra diagnosen sannolik. Serologiska markörer såsom anti-CCP (också kallad CCP-antikroppar) och reumatoid faktor (RF) är viktiga analyser och förhöjda värden stödjer diagnosen RA.

 

Antikroppar mot CCP (CCP = cykliska citrullinerade peptider) är autoantikroppar som reagerar med specifika modifierade proteiner och som nästan enbart förekommer hos patienter med RA. De senaste årens insikt om den roll autoantikroppar mot CCP spelar vid utvecklingen av RA, har lett till att analyser med en utmärkt specificitet på > 95 % har utvecklats. Sensitiviteten är 55-80 % beroende på när i sjukdoms-förloppet anti-CCP mäts. I flera studier har man även funnit förhöjt anti-CCP i serum hos RF-negativa patienter med RA. Det har också visat sig att anti-CCP är en specifik markör viktig för tidig diagnos av RA. En förhöjd koncentration av anti-CCP kan vara en signal om risken att en odifferentierad artrit håller på att utvecklas till RA. Analys av anti-CCP kan således vara till stöd och hjälp både vid diagnostik och vid valet av behandling.

Indikation för anti-CCP är misstanke om RA eller annan sjukdom där RA är differentialdiagnos. Om diagnosen RA anses säkerställd och patienten har signifikant förhöjda koncentrationer av anti-CCP, behöver analysen inte upprepas senare i sjukdomsförloppet. I dag föreslås i många landsting att anti-CCP ersätter RF som förstahandsval vid utredning av misstänkt RA i primärvården, och att RF företrädesvis används inom specialistvården.