Celiaki är ett annat ord för glutenintolerans. Personer med celiaki har en permanent intolerans mot födointag av gluten. Gluten finns i vete-, korn- och rågmjöl. Det är en beståndsdel av gluten, i vete kallat gliadin, som ger symtom för en celiakipatient. Intag av majs, ris, bönor och potatis ger dock inte celiakisymtom. 

 

Celiaki räknas som en intolerans och ska inte förväxlas med allergi. Intolerans uppkommer på annat sätt än allergi. Att inte tåla gluten betyder att slemhinnan i tunntarmen förstörs, helt eller delvis. Tarmluddet försvinner och den skadade tarmen fungerar inte lika bra som normalt. Tarmens förmåga att suga upp näringsämnen försämras.

 

Celiaki är relativt vanligt förekommande; man räknar med att 3-5 personer av 1000 i Sverige har denna sjukdom. Symtom på att man har celiaki kan variera och är till viss del beroende på ålder.

 

På små barn, upp till två års ålder, är det vanligt att barnet har lös, kletig och illaluktande avföring, men också hård avföring kan vara ett symtom på celiaki. En viktig iakttagelse är om barnet avviker från sin tillväxtkurva, framför allt när det gäller vikt. Då är det bra att veta vid vilken tidpunkt man införde glutenhaltig mat i kosten. Dålig aptit och ont i magen förekommer också ofta hos dessa barn.

Det kan vara lite svårare att iakttaga celiakisymtom hos äldre barn. Det är då inte lika säkert att mag/tarmsymtom är lika tydliga och det är vanligt att symtom är t ex dålig tillväxt eller försenad pubertet.

Hos vuxna är de vanligaste anledningarna till misstanke om celiaki att personen klagar över svaghet och allmän orkeslöshet, diarré eller förstoppning, gaser i magen, magsmärtor eller viktminskning.

Tunntarmen hos en frisk individ är försedd med en mängd små veck och utskott (tarmludd) som gör att tunntarmen har en stor upptagningsyta, ungefär lika stor som en tennisplan! Hos en person med celiaki, som intar gluteninnehållande föda, är tarmluddet utslätat vilket leder till försämrad förmåga att tillgodogöra sig näringsämnen i maten. Om glutenintaget upphör kommer tarmluddet att återkomma och näringsupptaget att förbättras.
 

Det finns kriterier uppställda för att ställa diagnosen celiaki. Det avgörande är att kunna påvisa typiska skador på tunntarms-slemhinnan när patienten fortfarande äter gluteninnehållande föda, och att dessa skador försvinner när gluten tas bort från kosten. Undersökning av tunntarmen görs med hjälp av tunntarmsbiopsi, där en liten ytlig bit av tunntarmen avlägsnas och undersöks.

Som stöd för diagnosen, och ofta det första som görs, är att konstatera om patienten i sitt blod har antikroppar mot något av proteinerna transglutaminas (även kallat endomycium) eller gliadin. Dessa antikroppar skall minska i mängd om patienten upphör med glutenintag. Det är viktigt att man inte själv bestämt sig för att upphöra med glutenintag innan man kommer på läkarbesök. Detta för att läkaren skall kunna ställa en korrekt diagnos; enda behandlingen är livslång avhållsamhet från intag av gluten.